Sjävkänsla?

Att alkholen kunde dämda känslor, minska dramatiska händelser, en ursäkt att betesig helt galet och farligt.

När jag gick i högstadiet började en kille från Stockholm i Alvetsa, P. Han var framåt, direkt, snygg och de flesta av oss tjejer var fasinerade av honom.
Ofta hängede vi vid den lokala kiosken i den lilla byn, denna soliga sommar dag 1997 kom han dit med en vetarinbil med sina kompisar. Han ville gå iväg och prata med mig.

När jag kom tillbaka till samlingsplatsen, var jag full med gräs på kläder och i mitt hår, tårarna rann från min kind. Hans gylf var neddragen.
 -"Hon fatta inte att jag inte vill ha henne!"
Det var hans ord...
Där går jag med byxor som ej var knäppta, såg ut som jag rullat i nyklippt gräs.
Än en gång gick jag hem, i tystnad.
Ärligt tro jag att alla visste...Denna händelse har jag obemärkat försökt att förtränga tills 2002.

2002 Då jag är i Stockholm bodde och jobbade.
Där står han, på mitt favorit ställe i Jakobsberg, han kommer fram till mig och frågade vad jag gjorde i hans stad.
En panik, ångerst... in på toaletten.
Bilder, känslor, allt kom fram. M som jag var ute med sa att jag skulle bita ihop och supa mer.
Det gick inte...
Jag gick hem, rädd och chokad.

I vårterminen av 9an sålde mamma huset i byn och vi flyttade tillbaka till en mellan stor stad. Pendlingen för mig mellan skolan och hemmet i stan gav mig möjligheter att öka skolkningen.
Festandet ökat markant, levde mer eller minre på hemkört, ciggaretter och kryckor. Jag stukade fotlederna konstant mellan 1989-1991.

Redan i mellanstadiet fick jag problem med knä och ryggen.
Mamma tog mig till vården, där sa dom återkommande växtvärk.
Min PMS redan som 9-10 åring var fruktansvärd. Minnet av att jag ligger hemma i mammas stora säng, med en spann för uppstötningar, kräkningar, feber...bröder som springer regelbunet och fyller på 1.5 liter coca-cola falska med kokande vatten för at använda som värme på buken.
Att varje mensturation blöda igenom nån dag, att som 11 åring få börja använda tamponger pga den stora blödningen.

Tandläkaren i högstadiet blev en klinik i nära skolan, där han jobbade som tandläkare, hans fru som sköterska.
Denna man har satt spår på många av oss tjejer.
Då han tittade mer på våra bröst än i munnen, gjorde att han borrade i tandkött, satt sprutorna fel.
Detta har jag minnen och konsikvenser av idag.
När jag få sprutorna lägger min kropp av att andas.
I mitten av första terminen av 9:an och flyttade vi tillbaaka till stan.

Flera år efter började de bli olidligt med smärta i munnen och tänderna.
Vården bedömnde att jag skulle gå till sjukhustandvården, där fick jag lustgas i många år för att ens klara att sitta i tandläkar stolen.
Nakdelen var att vid bedövning räkte de aldrig med en om gång sprruta utan tre, ibland 5 för samma tand.
( Idag vet jag varför, EDS gör att vi patienter är svårbedövade då det sprids ut i kroppen och tas upp väldigt snabbt.)

Idag gå jag till Smile och är nöjd.
Klart att varje gång dom vill bedöva, håller jag hellre ut i smärtorna.
Det har hänt att tandteamet mer eller mindre tvinga mig till bedövning pga av att det gör för ont för mig.
Gillar Inga bedövnings sprutor, inte i nån del av kroppen.
Vägra också sprutorna inför en operation, då vården velat lokalbedöva innan narkosen.
Usch och fy
Har kommit långt ändå, då sen 1997.