Börda

Jag vill inte vara en börda för varken vänner eller familj. Där jag har hamnat i mitt liv har jag alltid behövt stöd och närhet. Det är just det jag känner att jag saknat.
Idag med den kropp jag har, jag har inte valt min sjukdom ej heller mitt DNA. Om jag kunnat hade det valts bort utan att blinka.
Har inte heller valt detta aggresiva förändringar i min sjukdom och kropp. Va 2 vecka ändras symtomer, va 3 månad nya diagnoser.

Tycker inte om att be om hjälp, fast jag be om jag måste och behöver. Ofta få jag ett nej, när dom kan hjälpa andra mer, som ej har liknande situation. Klart jag bli besviken!
Då vissa har jag bett om stöd, hjälp på över 10år. När ett måste kommer finns dom ej där.
Varken som besök när jag hamnat på IVA, operationer eller längre läkare besök.
När lovord kommer är det så ofta tomma ord, tomma löften.

Idag sen många år be jag om stöd vid måsten. Att be om hjälp vid egen tid, gå ut på tjejmiddag är uteslutet. 
Så klart blir det att jag få hoppa vården för min kropp när nätverket brister. Sluta att öppna mig, sluta att söka stöd.
Slutar att bli en bördan.