Bröst

Min mamma sa i många år att jag verkade mer intresserad av bröst än killarna...
Jag gillar dingeldong
Berättade att de är så fasinerande då dom kommer i alla former...
Runda, platta, stora, små, lika, olika, bröstvårtor så olika som snöflingor, hårda, mjuka, degiga... kan fortsätta i oändligheter.

Har förr gjort mammografi - själva undersöknngen var ok.
Däremot personalen var hemska.
18 år och rädd att knölen i högra bröstet var cancer.
Orolig kommer jag dit, hört skräkhistorier, så som om att bröstet kan spricka.
Pesonalen hjälpte som sagt inte till då de var ironiska, på gränsen kränkande.
Framför allt också respektlösa

Sen...
Fick jag sitta ner i väntrummet. Tog inte lång stund innan jag skulle in i ett litet kontor, där magnetröntgen bilden var på en skärm.
Berättade att de ville ta ett vävnadsprov idag/nu. Genom att ta en spruta i brösten och dra ut vävnad.
"Igenom bröstet?" Och höll för mina bröst
"Nä det fatta du väl själv att vi ej gå in genom bröstvårtan!"
"Det fattar jag med!"

Sen följer jag efter en personal, igenom långa korridorer, fram till ett litet rum.
Med en stol i mitten av detta rum, hyllor på vänstra sidan.
In där och klä av mig på över kroppen, börja bli mer och mer nervös.
"Det är ingen fara, känns inte!" hon
"Har du gjort detta?" Jag
"Nej!"
Hur 17 kan du en då veta om smärtan eller ej, Tyyst med dej!

In kommer en läkare, som ej hälsa på mig och ta fram en spruta som är nästan 30 cm lång och en kanyl ca: 10 cm.
In i högra bröstet, och pumpa ut vävnad
AAaaaj!!!
En gång till... Där träffade den rakt på knölen
Dra åt...
Tårarna rinner ner 

Läkaren lämna rummet
Sköterskan säger att smärtan försvinner kl. 15.00
Nu var hon 14.45
Bröstet dubblade storlek, smärtan var vidrig.
Kunde inte röra bröstet, lika så svårt att röra högra armen pga smärtan
Runt 20-tiden började svullnaden lägga sig

Ingen förändring, ingen bröstcancer
Inte denna gång

Haft spänningar och starkar smärtor i båda brösten, så pass att jag trycker ihop dom för att försöka hitta källan. Passera nästan smärtan, men bara för en stund.
Nämnt snabbt vid tillfällen förra året hos endokrina och en kirurg.
Fick i svar att om det gör ont en vecka till, be om undersökning
För ungefär ett par veckor sedan berättade jag detta för min husläkare
Hon sa först att skam är inget jag bör känna...
Det gör jag, skam, pinsamt, vill inte ha dömande blickar, eller ord
Jag sa att jag gör inte mammografi, att ultraljud bör räcka.
Hon kom in på om så, att ev tar bort brösten.
Även vid misstanke om...
Nej, det gör jag ej...bara om det är agressivt, om det bli ett måste.

Tyvärr kom min fasa, att träffade en apopå läkare då jag hade fått muskelinflammation. Då var hon snabb med att tycka och tänka om min situation, vad jag bör och ska göra.
Och påpeckning om mina bröst.

Nu bli det så att jag kommer kräva tystnad av mig själv, klart en sorg. Att försöka lita om och om ingen på vården, på människan.
Klart jag ej är perfekt, långt därifrån. Jag vet detta, och vill lära mig, utvecklas.
Nu få jag börja stå på mig mer, eller bli tyst...

Sen förra veckan kom brevet.
En tid för mammografi och ultraljud
Funderade om det var själva avdelningen som dom menade eller undersökningen
Så tog telefonen och ringde dit
Klart var det mammografi inbokat, av mammografi läkaren
Jag sa att jag vägrar, berättade snabbt varför.
Hon var på väg att avboka tiden
"Nej, sa jag!"
"Jag vill ha tiden, har sökt hjälp och undersökningen. Att ultaljud bör kunna vara en början."
Efter många om och men, att behöva vara mer än övertydlig är ibland intill kränkning. Att sitta att behöva berätta allt, för att tillit och respekt ska titta fram för vissa människor.
Kanske har jag överkrav på mina fd. kollegor?
Nä, som samma i affären Ica i går!
Klart att man kolla att nån mår bra, behöver ej veta allt eller varför.
Personen i frågan ska känna sig hörd.

Så har cancern spridit sig till brösten?

För mig är det absolut en del av mig, fysiskt och psykiskt.
Då jag ej har mycket till former på kroppen, varken rumpa, snygg midja.
Brösten är det jag har, patetiskt är jag nog.
Skulle inte bara se ut som min bror, skulle bli en bror

Vet att det finns ni starka männsikor som kan, våga ta det steget.
Jag beundrar er mycket, ni är vackra, starka, fina förebilder, modiga helt fantastiska är ni

Önskar att en del av er skulle finnas hos mig.
Jag har tagit bort redan mycket, njure, cystor, skrapningar, gallan, sklett leder, en del av nyckelbenet. runt 40 ärr.
Vill ej mer

Ser redan ut som Edward Scissorhands flickvän
Mycket tankar nu för veckan som kommer, väcker mycket.
Kommer jag kunna stå på mig när jag väl kommer på tiden till tuttkoll?
Önskar jag att nån följde med mig?!
Ja, absolut gör jag det, fast hur frågar jag.
Att hitta nån med glimten ögat, empati och ett lugn?!

Ta hand om er