Vill absolut inte hänga ut någon eller skada nån själsligt
Skriver för att jag behöver det.
Ta sig igenom livet utan en stöttpelare, en tryggfamn att falla in i.
Är för några ett mysterium.
För mig har det vart ett måste.
Mina tryggheter har ej vart lämpliga, det höll mig ovan vatten ytan.
Min far vet ni lite om...
Vill öppna ögonen för förlåtelse och vad det kan betyda och leda till.
Att en släkting kan göra vad som helst mot en, ändå finns en känsla att alltid vara till lags, få den respekt och kärlek ens "familj" bör ger.
Många många gånger hade jag vänner som lovade att följa med mig ner till far, att åka själv vågade jag inte.
Hade inte då sett filmen "Inte utan in dotter!"
Var nog mest att visste inte vad jag skulle komma fram till.
När biljetter skulle ordnas, hoppade dom av. Eller så var vänskapen slut
Repris...
Min far kom till Svergie när jag var 4 år och tänkte efter nån månad ta livet av mig, mor och då mina två bröder.
Han reste runt mycket i södra europa.
När jag var kring 5 år sände han en Teddybjörn till mig som han köpt i Frankrike.
Teddy var med mig tills jag fyllde 26 då min hund slet honom i stycken, höll trasorna nån månad. Sen var det ajö Teddy.
 |
| Foto:Mamma |
Detta var den dröm, fantasi jag hade om den famn jag sökte överallt hos alla.
Snälla älska mig föralltid! Snälla!
Många tårar fick han på magen...
Hoppet att en dag att pappa skulle komma och vilja lära känna mig var oöndlig.
Att mamma skulle träffa en man som jag skulle kunna kalla Pappa.
För i så många år sa jag att han var död, att slippa förklara hela historian.
Många gånger visste jag inte HUR jag skulle berätta.
Det kändes många gånger att han var död, hade varit till och med lättare. DÅ hade han inte kunnat ta kontakt.
När jag gick i mellanstadiet, tog jag kontakt med honom.
Brevväxlade ett tag...
Som sagt var inte engelskan lika naturligt som idag. Så när jag ej fick hjälp med språket, kunde han inte tyda mina brev.
Hopplösheten tog över.
NU hände det första sexuella övergreppet.
Helt ensam i det.
När jag var kring 23 år gjorde jag militärtjänsten frivilligt, inte utan påverkan av den manliga världen.
Åter igen kom drömmarna om min riddare, som kunde bli min far.
Skrev brev till den adress jag hade, sände 6 brev. Inga svar.
Gav upp
Livet var tvunget att kämpas på
När jag blev mamma
Min son var runt 2 år som jag gick igenom fotografier och brev. Där hittade jag ett foto med namn och adress till min kusin i ett annat land.
Jag skrev ett brev.
Fick svar
Nu hade mamma nyss dött i KOL och lung ödem.
Tack vare Bus närvaro kände jag mig starkare.
Bokade resa ner
Kom fram
Såg min far, likheterna
Grät i floder
Utanför gaten stod en stor familj och alla pussade och kramade mig
Jag var hemma
Kände mig hemma
Biljetten var bokad för 14 dagar
De tre första dagarna handlade om presentation, vi gick lång och länge.
Då min far ej har bil. Jag hade heller inte med mig en barnvagn.
Bus behövde ingen hemma, så varför?
Jo för att man går över allt.
Efter ett tag ser jag hur min far behandla sin nya fru efter mamma. Dom vart är gifta sedan mina unga år.
Hela släkten är muslimer. Mina tankar är attt famlijen alltid kommer först.
Började se tecken på ett obehagligt beteende.
Deras tvättmaskin är manuell. Han började skrika på henne, såg hur ledsen hon vart. Försökte försvara sig, han vann.
Med stålthet berättade han att hon tvätta sönder hans byxor.
Då gjorde jag något som ej var/är accepterat.
"Du ska vara glad att hon tvätta åt dej!"
Redan dåutan att jag visste det slutade jag att vara hans dotter. Dom hade en inneboende som dom gav den uppmärkshamhet till.
Hur skulle jag veta normerna när ingen sa något?
Inte ens idag!
i 7 år åkte jag och Bus ner.
Två gånger in på hotell utan att berätta.
En av gånger var tanken att kanske till och med bosätta oss där.
Planen var att stanna mellan 3-12 månader.
Efter 2 veckor stängde min far ut båda oss, vi fanns inte. Gjordes ingen mat till oss, jag mer eller mindre låste in oss i det lilla rum vi hade.
När Bus gick ut för som alla... att bara.
Kunde han bli så arg att allt gick ut på hans fru. När min läkare från Svergie ringde hem till han. Svarde dom och sa att jag ej fanns där, att dom ej visste vem dom menade.
(Ja nu kunde jag förstå språket arabiska mer)
Tre gånger ringde min läkare, sista gången fick jag luren.
Han sa saker som när han dör, ska jag ej få ärva något.
(Som är narturligt, lika så som här)
Två veckor bodde vi hos min kusin.
Då få jag reda på att min far fortfarande ej tro att min yngsta bro är hans son.
Försökte få in Bus i skolorna, hittade en svensk skola.
Blev svårare och svårare att vara någon jag var.
Bokade hotell, då min far inte vilje hjälpa mig med medborgarskapet, eller Greencard.
I 5 veckor bodde vi på hotellet, ja jag betalde av mina sparpengar. Kulturen blev för mycket.
Det var då Island som fick vulkanutbrott.Som gjorde att två veckor xtra på hotellet.
Kom hem till tomhet.
Som ingen saknat en.
Efter 1 vecka fick jag tag i en lägenhet, ja 1a handskontrakt.
Efter mycket om och men kom min far till Svergie igen. Att ordna transport 35 mil från mitt hem, var svårt.
Gjorde om hemma så att en säng kunde få plats i kökets vrå. Hängt upp drapperi för att avskilja de två rummen.
Planen var att han skulle stanna minst 7 dagar, och träffa sin son.
Redan första dagen klagade han på att det är för tyst i Svergie. Han ville att jag skulle visa honom allt på en gång. Jag jobbade, hade Bus på dagis. Inget han riktigt kunde acceptera.
Så den tredje morgonen, var han borta!
Tomt!
Ringde hans kompis i storstan. Ja det stämde att han åkt, han åkte runt 6 på morgonen.
För att jag vart elak!?
Min fars kompis frågade till och med...
"det tro jag ej om dej!"
Så...min far hade berättat att jag vart arg hela tiden och kastat ett glas på/mot honom!
Hjärtat brast
Varför ljuga om mig? Din dotter!
Om man nu ej klara av vissa saker säger det då! STAND UP!
Året efter bokar jag ännu en gång en resa ner, nu på ett hotell i närliggande stad. Bokad för två veckor.
Med en nyopererad fot, lämnade kryckorna hemma.
Så gav det mer smärta än nödvändigt.
7 dagar gick
9 dagar gick sen kom R. hon som var inneboende hos far.
Glömde bort henna och vart med nyfunna vänner.
10 dagen träffades vi på hotellet.
11 dagen tog Bus och jag tåget till min fars stad.
Gick hem till min kusin, träffade mina morföräldras syskon. Träffade min kusin med familj. Min far ville ej komma och hälsa på mig nu hos kusinen.
A. min kusin följde med hem till far. Tårarana föll när jag såg C. fars nya fru. Kärleken till henne är oöndlig.
Sen fick året efter fick jag diagnosen Cancer, hjärntumör augusti 2013.
Hade precis börjat med behandlingen - starka hormoner. Gjorde att jag gick upp från 63-68 på kort tid.
Pengar var tajt, så min far fick tag i biljetter 90% billigare än jag. Bus och jag åkte ner för att vara där under julen.
Trodde att allt var okey...Det kändes bra att vara där.
2 veckor efter att jag kommit hem får jag ett agressivt meddelande av A. fru på facebook. Att jag ljuger och är en lögnare.
Än idag bli jag stressad, vattniga ögon.
Hamnade i en obehaglig situation genom att förklara, försvara att jag har fått cancer och den sitter på hypofysen. Varför skulle jag ljuga om att vara, bli sjuk?
Då kom det...
"Du ser inte ut som en med cancer, då är man smal och har hår på huvudet!!!"
DAM!
Sen har jag ej hört något från min far, jag har ringt, facebook. Ingen respons.
Ps. Jag gick ner 20 kg på månader förra året (Gör allt för att ligga över, på 50kg)
Tappat mycket av håret, men tack vare mina lockar syns de ej för andra.
Så varför förlåter jag andras misstag?
Be om ursäkt åt andra?!
sökandet på trygghet, kärlek gör mig absolut sårbar om minst inte för mig själv.
saknar jag mor och far?
Varje dag
Nu är dom ej här, så få stå på mig för enhel familj.
Många gånger få jag frågan: " Du har väl nån?"
"Men nån måste du ju ha"
Önskar då att jag vore den lilla flickan som vågade stå på sig
"Nä han, hon är död!"
En del av mitt hjärta är det
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar