Ensam

Att känna sig utanför, ensam.

Mamma brevväxlade med min far mellan 1976-1980 innan han tog sig hit, hon sparade alla breven. Som jag har idag.

Foto: Min mamma

När jag gick i 5:an kom han upp extra i mina tankar.
Då tankarna tog mig bort, bort från allt. Jag ville aldrig dö, fast jag ville ej ha morgondagen...ej heller vara den last på familjen.
Att så många gånger jag grät mig till sömns, av att vad jag än gjorde vart det fel. Det var fel på mig, jag var så säker på det.
Av en händelse satt jag hos en tant (granne) och hon hjälpte mig att skriva mitt första brev till min far. Jag fick svar, blev glad.
Fick en arg mamma, som tyckte att jag gjorde ett dumt val att skriva, att få hjälp med att skriva. Sen vände de... Då han förnekade att D. var hans son, min bror.
Kontakten slutade, mest att jag inte fick gå till tanten mer. Nu kunde jag ej skriva själv mer.

14 år och av misstag fick jag reda på att han skulle komma till Danmark oh lämna blodprov för faderskapstestet. Nu var jag en arg tonåring-jag kände att om han har kunnat vilja sätta en kniv i mig, ville jag sätta kniven i honom.
Jag tjatade på mamma om tid, dag. Jag var ärlig om mina känslor till henne.
1 år senare berätta hon att det är nu redan gjort.
Kände mig sviken, och än en gång ensam, övergiven.
Tur att hon ej berättade förvisso.

12 år, åkte sälv ner till Blekinge för att hälsa på två tjejer M och S som jag träffat på 4h läger i 6an. En kväll på en lokal  pizzeria satt två killar som bjöd in oss till deras bord, där då dom smyglade upp alkohol i billiga plast muggar.
S beslutade att gå hem.
Klokt av henne. Killarna kunde vart 17-20 år. De bjöd hem oss till en av dom. En lyxig lägenhet, med den hi-teck som fanns 1988. Bengt Olofssons CD-spelare satt på väggen i vardagsrummet.
Vi delades in i två olika sovrum... jag var nu så full att jag inte riktigt fattade vad som hände vad som sas mellan de killarna, fast de talade brevid mig.

Sen var jag som fast i sängen, en smärta, huggande, spänd, svidande mellan mina ben som gav smärta ända upp till mellangärdet detta var helt obegriplig, samtidigt hörde jag M skrika, med fortsatt smärta, att jag kände blött mellan benen, tog jag mig loss från killen som var över mig och rusade in till det andra sov rummet.
Drog M ur sängen...snabbt tog jag oss ut ur lägenheten. Det visade sig att det som var blött, var blod.
Båda grät, och skämdes. Kunde ta oss in osynligt i hennes hem. Tvättade av oss och la bindor som blev ett skydd , också dämpde den smärtorna.
Vi berättade detta inte för någon inte ens S som gick tidigare den kvällen. Skammen,skämdes, för att inte säga nej till alkoholen, att följt med dom hem.

Då funkade inte ordet Nej mer.

Sen ändrades jag...

Nu började det...

Tro jag gick i lågstdiet när jag började röka mammas fimpar, stora som små. 
När jag gick i mellanstadiet köpte jag mina egna cigaretter och tog av mammas. 
Som 13 åring hade jag nu tagit mina första halsbloss, även med "Peppakaka". 
Skämt och sidor... otroligt tragiskt. 
Jag var nu 6år, A 3år & D 1år. 
Jag har rent biologiskt en store bror, P! Som är 7 år äldre än mig. 2007 Hans egna ord vid mammas bortgång kan inte stämma mer. "Jag har aldrig varit en storebror åt er, jag skall börja nu!" 

Vintern 2007 3 månader efter mammas död, fick jag mail där han skriver att han "inte ens tycker om mig, att om han vill, tar han kontakt med mig" 
Det stämnde, åren har gått, han har gift sig. Visst att straffa mig för, ja vet ej varför. 
ATT utesluta mitt barn, är rent vidrigt. I hemmet, som då bestod av mig och mina tre bröder. 

EN mor som rökte, tyckte om likör, att vara ute och dansa. Avskydde att laga mat, däremot var hennes mat väldigt god. Att vi fick äta oss mäta är en underdrift. Vi hade våra mattider. Missde man den fanns det inget att få. Ingen mat var sparad. 
Var jag hos komisar där dofter av matlagningen gjorde att hungern ökdade, när det var dags för mat var det absolut inte alltid så att jag fick följa med ut till matbordet. Satt i rummet och hoppades ändå att mat fanns när jag kom hem. 
Nej, inte denna gången heller. 
Det blev så i bland att jag svimmade. 

Sen...Mamma köpte hasp satte på kylen, med ett hänglås. 
Ja nu var skåpet stängt. 
Tur för mina smala armar, kom jag ibland in i kylen och fick se om jag nådde något. 

Mina minnen har aldrig varit starka. Bilder från händelse har jag som små reflexer, ser jag att jag ville vara mycket med A, lekte mycket med lego, He-Man gubbar. Han var organiserad, lugn, rolig... allt jag kände att jag inte hade. 

Jag låg efter skolan, blev slagen, kränkt, hotad varje dag i skolan. 
Från 1-3 hade jag en bästa kompis L. Lärarna tyckte att vi umgicks för förmycket. 
Att E & J detsamma, så dom delade på oss. Jag skulle omgås mer med E. Sen i slutet 3:an flyttade L till Stockholm. Då blev det E & J igen. Jag blev reserv... hela mellanstadiet. 

Sen på detta fick jag bröst i 4:e klass och samma sommar fick jag min mens. Fy 17.... tog toapapper som bindor. Lämnade hög av blod i papperskorgen som jag försökte dölja allt jag kunde. Gick inget vide. Mobbningen ökade. ..hemma var allt i från ett tryggt hem. Ibland känslan att mamma var min hjältinna att hon var mot alla och allt.

Mitt liv

Som 4 åring fick jag bli barnvakt åt min bror, som jag djupt älskade. Min mor åkte iväg ofta på engageman för Oriflame. Hon gick ut och dansade regelbundet, kunde bli 1 gång i veckan men också 2. När min minsta bror skulle komma till världen, ja han blev till när min far var i Sverige.
Då lämnades jag och min lillebror på ett barnhem på Hovshaga i Växjö.
Mina minnen är fina men sorgsna. Det som gör mest ont är att Ingen i släkten tog hand om oss medans mor var på förlossningen.
När min yngsta bror föddes ökade mina ansvar i familjen.
Jag blev barnvakt nu inte bara för en bror, utan nu två.

Att som barn få vägeledning, förebilder är otroligt viktigt. Min morfar har alltid haft en plats i mitt hjärta, en stor plats. Känslan att han verkligen älskade mig...att få känna att nån gör detta. Jag har alltid haft stor respekt för honom, ingen annan har vart på hans nivå.
Han dog 2005 av cancer
Vila i freda kära morfar, saknar dej enormt mycket

Faktiskt så är nästan alla släktingar inga familjemedlemar idag.
Jag var ett känslo samt barn, hade behövt större stöd i mina känslor.
Vart går gränsen?!
Rapp i munnen och ful i munnen det var jag allt.
Inte för att jag kommer ihåg detta, däremot minns jag mammas röst att jag svär minst 2 gånger i en mening. Gjorde jag säkert...

Mobbningen i klassen var stor alla dessa 6 år som jag levde i ett rum med skolan och gömde mig hemma. Har blivit kallad det mesta inom barnens fulla ord, började faktiskt med att lärarana började stöta ut mig, sätta mig i situationer som gjorde att barnen såg en acceptans att behandla mig som skit.
Jag har flygit in i kappkrokar, fått tänder sönderslagna, skälls ord.

En dag berättade jag för mamma hur ledsen jag var, och hur jobbigt det var att gå till skolan.
Just denna dag hade jag fått höra att jag var och ser ut som en trollunge.
På grund utav mina lockar som jag inte kunde dölja...dom var ju där...lockarna.
Tiden gick, så ungerfär 3 månader efter denna händelse.
Började jag och mamma bråka, när jag var på väg till mitt rum hör jag
"- Jävla trollunge!"                                                                                                                        

Trodde mitt hjärta gick sönder lite då... det var nog det absolut det värsta hon kunde ha gjort. Att bli dragen i håret in på rummet, att få en lavett då och då var inget jämnfört med vad hon nu ropde efter mig.

Som 4 åring blev jag rejät sjuk. Smärtor i bröstet, och andnöd. Ingen ville lyssna på min mor, tur var hon envis och fick in mig till undersökning. Det visade sig att en Cysta satt i mellangärdet och tryckte på både lugnor och hjärtat.
En akut operation bokades in i Lund.
Idag har jag ett 28 stygn långt ärr från under högra bröst baktill skulderbladet.

Tack Mamma som var en envis, drivande kvinna!

 Vila i Fred♡

Jag saknar dej mamma idag, i morgon och för alltid

Mitt först minne

Jag har alltid sagt hade det inte vart för det, för den, för att...
Dom senare åren har jag nämnt att min son räddade livet på mig, att tack vare honom kliver jag upp. Detta är absolut sant! 1
1975 åkte min mor på semester från Svergie till Tunisien, till staden Monastir. På kort tid blev hon förälskad i en brunögd man, min far. Sen följdes det brev kontakter i många år,ihop om att återförenas.

Som barn var jag glad positiv, fram till då min första lille bror kom till världen försvann min barndom. Har alltid haft en känsla att jag skött mina bröder, framför allt D. Byt blöjor, badat honom.

Efter mammas död 2007, kom mer fram som var dolt i det förflutna. Att också vänner till mamma kom fram och berättade vad de hade sett, och hört. Deras ånger att ej agerat bättre. Vad jag vet...
1980 november kom min far till Svergie, lilla Moheda med en befolknng på kanske 1500 invånare. Det är absolut delade meningar om varför min far åkte hem...Vad jag vet är att han inte mådde bra i miljön med kylan och snön också att när mamma gick till jobbet fick han vara hema med oss tre.

En dag satt jag och min mamma i köket, jag hade min spargris i knät. Min far kommer in i köket, dra ut en av kökslådorna och tar fram en kniv. Spargrisen flyger ner i govet och går sönder, jag tro nu att jag då satt i mammas knä där av hennes hastiga reaktion reser hon sig. Jag gråter... I allt detta ringer nån 90 000. Sen är minnet till att runt 2 poliser är i stora sovrummet, med mor & far. Jag är i köket, håller hårt om mitt gose djur. En polis samtala med mig och tala om att dom kommer att ta med min far. Dessa ord jag då säger gör fortfarande ont i mitt hjärta...
 "-Då kan du stanna här med mig"
 "-Jag har en familj hemma!"
 "-Men ta med mig hem till dej"

Att så liten känna tomhet, så pass snabbt.
Min far blev utvisad. Här kommer andras ord...Min mormor har alltid sagt att mamma har ljugit för mig om händelsen.
Det värsta av alla ord...
Min fars "Du vet väl varför jag åkte hem?
För att din mor inte var snäll, fanns ingen coscos.
Att jag fick vara hemma med barn, du och din bror!
"-Mina bröder menar du?
A var 1 år och bodde med oss!
"Nä det var bara du och P !"
"Sen blev jag så arg på din mor att jag åkte till polisen för att jag ville hem.
Din mamma kom och grät och ville att jag skulle komma tillbaka.
Jag ville bara hem nu!" Det var hans sida på saken.
Nä, jag berättade inte att jag har minne från den tid han var Sverige.
Tyvärr kommer det fler saker framöver, som gör att jag undrar varför jag förlåter så lätt.