Även jag övergav platser, människor värst av allt övergav jag mig själv.
Många gånger fått plocka upp bitarna efter mig, några gånger har jag ej hittat alla bitar.
En förändring sker då, ett försvar för att ej tappa bort fler bitar - En mur!
Hur skulle/ska jag göra för att ej förlora mig helt?
Jobba på att fylla den pysselbit som saknas, även om det ej är samma färg passa den perfekt.
Att min kropp valt att bryta ner mig fysisikt och psykiskt är en sändig kamp varje dag.
Helt klart hade jag stannat kvar i sängen några gånger - Idag är det inte ens ett Val!
Som för min själ tro jag är otroligt bra, sen att jag pressar kroppen mer än vad den nu klara.
Övergiven av vården, läkare, tandläkare m.m
Än idag hamna jag mellan stolarna!
När jag ringer vårdcentralen, den återkommande kommentaren :
"Vad ska vi göra åt det?"
Till slut, sluta jag att ringa - Varför ringa för att känna kränkningar?
 |
| Lånad bild |
Känner en övergivenhet rent allmänt - Det som bli att jag är absolut mer försiktig
med ens vilka jag bjuder in.
Trakiskt/Patetiskt har jag blivit övergiven, lämnad många gånger, många relationer av släkt, vänner Nu också överger min kropp mig.
Den Jag Vill bara, framåt, pratglad, tempo, anordna(det mesta), resa, hitta på nya galna saker.
Jag börjar acceptera detta, sen...ska jag "offra" något mer. Alltså min kropp förändras igen.
Ovisheten vården ger mig är under all kritik.
Håller hårt i det jag uppskatta för den Kvinna jag är - Det bli lättare, bli till och med lättare att andas.
När jag fick reda på Tumören, sedan dess har jag utan vården stått själv. Det dom tillgav var medicin.
Återigen hade inte C. oplanerat blivit min mentor....???
I 2år har jag gråtit mig igenom en förtvivlan, att inte bli förstådd, hörd!
Några enheter har hoppat av, alltså jag "behöver" inte kommer så regelbundet.
I år 2016
Nu få min habilitering börja, jag försöker först av allt spara kraft och energi, om så ett *klick*.
I 10 vardagar, var det vårdbesök för mig mellan 9-15
Mer väntar, röntgen m,m.
När andra vill boka, allt från vården till....vården
Förklara jag att jag ej avboka utan omboka.
Försöker så att inte dela med mig Vad jag ska och vad jag ska göra - En känsla att det är min plikt att berätta.
Har man blivit övergiven, betyder det inte samma känslor. Ordet är ändå ordet!
Jag har så många år tagit mig fram, när den där stora famnen kommer och jag börjar ta ner garden
*PANG!!!*
Kniv i ryggen, övergiven.
När jag mer än gärna hjälpt vänner med deras själar, som är trasiga, vilsna,ensamma. Kanske sitter jag ej längre upp, då min kropp klara ej mer.
Att ihop att denna person ska komma till insikt och rädda sig, och ev. barn från mindre bra situation.
När Jag be om hjälp till Mig, inte passa Bus, Mig. har lögner haglat, pågränsen till övergrepp.
Även om förlåt skulle komma, tillliten är nu borta.
Min vision är fortfarande föreläsa, nå ut -
Jag har blivit övergiven av många som "borde" stå vid min sida, andra har fyllt deras platser.
Dessa vekor har varit mer än intersiva
Måste Tacka Era alla Guldklimtar, som med starka ord kan till och med "rädda" min dag!
Ni Qvinnor på Reumatikerforbundet som sist gav en insperation att sammla oss, och har en Make Up kväll.
Vilka Qvinnor ni är! Sån insperation, värme och kärlek. Att ett visst par tar in oss med öppna arma läker vissa sår.
Jag har alltid haft lätt att prata om tunga ämnen, om livet.
Våga lite på dej själv, VI ska utvecklas, förändras, förbättras Om vi vill
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar