Patetiskt nog har det varit få som velat fira dagen med mig genom åren.
Nu skrämmer dagen mig lika mycket som det är stolthet.
40 år bli min nya siffra, upplevt för mycket på vissa plan.
Min kropp är fysiskt 80-85 år
Det märks, när jag prata med äldre kan vi byta erfarenheter och tips för att hålla kroppen vaken.
Kommer jag få mer än 20 år till?
Vad få mig att säga så? Om min kropp nu är över 80 år fysiskt hur blir det om 20 år, är kroppen runt 100?
Kanske säger personalen så för att själva förstå vad min kropp gå igenom, det känns inte riktigt ok.
Det känns sådär kul
Vill klart ha mer än så...
Själen min känns yngre i många lägen, då minnen från den tuffa tiden i puberteten är klar och tydlig.
Därav en ärlig och öppen dialog med ungdomar, som jag vill utveckla och jobba mer med.
När jag berättat saker jag upplevt, upplever...Få jag höra av vänner, bekanta att dom aldrig kunnat klara av situationen.
Självklart säger jag att dom skulle detta, för det tro jag!
Tänker ibland... tänk så många gånger jag då skulle dött.
Att "Bara" fylla 40 och upplevt allt det jag har, fast vill absolut inte kämpa 40, 20 eller ens 7 år till.
Att kämpa 40 år till, gör mig drenerad.
Vet redan nu att olika kamper kommer följa med mig ner i graven.
Detta är inget jag tänker på varje dag.
Då & då jag bli påminnd.
Jag är fortfarande den lilla flickan som söker trygghet.
Borde jag kankse inte bli imponerad av min egna framsteg?!
Jag måste göra en förändning!
Vad kan jag förändra?
Hur jag reagera på andras beteende, sluta ursäkta andras snesteg.
Mitt inre jag
Kan inte förändra vårdens helhet, hoppas kunna nå några genom att informera.
Måste sätta ner foten, nu räcker det med kränkningar!
Det jag vill förändra, att ej vara sjuk.
Nu har jag denna kropp, med fler diagnoser än jag trodde var möjligt.
Gör det bästa jag kan av det jag har, många dagar känns det ej tillräckligt.
Varken från mig eller omgivningen...
Är det verkligen så att jag inte är värd mer, att jag var en hemsk människa nästan en demon i mitt förra liv?
Kampen för att överleva har funnits i många år, den borde ej ha kommit förens vid hög ålderdom.
Kampen för rättvisa
För att kunna andas
Detta finns inte i harmoni- Harmoni för mig är trygghet, "normala "kamper i livet. Inte för att leva.
Önskelistan?!
Givetvis bli jag överlycklig för uppvaktning på denna dag, annars också.
Har glädje för presenter, pengar är inte allt, däremot kan det underlätta vardagen, genom att har tillgång till att kunna uppmuntra hemmet, garderoben och kroppen.
Kunde jag välja, så utan tvekan väljer jag Harmoni.
Det händer så mycket att jag inte vet vilken ände jag ska ta tag i först, eller ens lägga mer kraft på det/dom.
Vissa händer som sträcker ut handen med en äkta ursäkt tar jag emot!
D-Tack, det betyder mycket
Snart 40 år och så "ung" fast så gammal...
Kris?
Kriser har jag hela tiden vid förändringar med allt som händer
Ibland så ofta som 1 gång i månaden, nya diagnoser, nya symtomer...
Sen alla relationer som startas och avslutas.
Omgivningen har inte höga tankar om mig, eller ens positiva.
Detta är 2 Julen då Cancern gör sig påmind 😯
Får absolut inte det stöd man/jag förväntar sig med att ha hjärntumör. Inget...
Varje dag ge mig själv positiva ord, positiva tankar.
För att klara en dag med smärta ända in i märgen, MÅSTE jag glömma timmarna innan.
Då smärtan är överallt, i hud, hår, mjukdelar och skelettet. Allt på en och samma gång, 24h om dygnet.
Aldrig bättre, fast inte i skov.
Jag vill fylla år och känna stolthet över mig själv
Att kunna säga bra, positiva ord om till mig
Bara nu är det svårt
känns som jag ej får använda vackra, fina, stolta ord till mig!
Så...skriver ordensom dom vore skrivna till dej..
"Var stolt över dej själv, över alla hinder som du tagit dej över/förbi
Att du bär tungt på dina axlar och få vardagen att fungera.
Du är vacker, stark, modig, en vardags hjälte!"
Kan kanske med stolthet kunna ta nästa år med en storm, som en stark och modig kvinna.
Som vet vad Rättvisa är!
Det är Jag!
Snart 40 år och stolt över det!!!
Tack ska Ni ha
Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar