Min mamma som nu äntligen har fått ro.
Hon lämnade detta liv 2 november kl:15.15 2007.
Förvånad att min bror ringer runt 6.00 den morgonen och säger att mor är på lasarettet.
Nej, detvar jag inte då hon var in och ut i många år. Hon hade nästan alltid nåt nytt...
Som jag idag...
Jag sa att jag ringer upp han senare.
Det gjorde jag när så fort jag loggat in på jobbet.
Hans mobil var avstängd, ringde runt för att sen komma till den avd. hon låg inne på. Där i ett samtal med en ssk, så berättar hon att det är bra att jag kommer in.
Pratade sen med min bror. Han var trött och orolig. Som är självklart.
Deras relation var nära och speciell.
Jag släppte allt jag hade och tog mig till lasarettet. Var där runt 9-10 tiden, där berättade de för oss båda att mor kanske klarade helgen eller inte. Att hennes lugnor var som en Sveitserost.
Dessa ord har förföljt mig i alla år!
Inte nog att vår mor var döende, utan hur.
 |
| Foto: M.Mamma |
Vi fick nog ändå de bästa stöd av samtal, prata ut hur vi tänker och önskar.
Jag går inte in mer just på detaljer hur dagen spelade roll, vad som sas vad som gjordes.
Min bror fick en stund med att prata med henne. Sen somnade hon in.
Klart ä det bilder som sitter på näthinnan, som inte försvinner hur jagän gör. Sen är jag tacksam att min bror fick ett farväl. Tyvärr missade min bror hennes insomning, kom senare på kvällen. Lång dag fast inte tillräckligt.
Sorgen är den att hon är borta, även om vi inte kom överäns de senare åren. Var hon min mamma. Precis lika mycket som den dagen hon gav mig livet.
Sorgen när allt rasar, saknaden att veta att Nån älskar mig för just att jag är jag. Att livet finns.
glädjen av härliga minnen, av allt tok min mor hittade på... Hon älskade att på hösten åka till skogen med oss och sparka i löven, att slå sönder den första frosten i marken, åka pulka att vara med oss.
Mycket var galet när vi växte upp,mycket brast i omsorg och omvårdnad.
Jag märkte inte det, fast det kändes fel.
Hon var min hjältinna
Det blev tydligt när jag blev mamma, vad jag aldrig skulle ens tänka på att göra, med eller mot mitt barn. Oensen om allt i stort sett.
Hon kunde ta rollen som ett litet barn, omöjlig att diskutera med...
Smärtan i hjärtat att mitt barn ej ska få ha med mig när han tar studenten, att jag inte kan vinna mot kroppen så länge till. Om min kropp räknas som 80 år idag, vad är jag då om 20 år?
Få jag 20 år till?
Ingen vet, ingen våga ge mig ett svar...
Jag vill inget annat än att få vara en del av mitt barns liv.
Klart att jag borde dö innan han, naturligt, självklart.
Inte än, inte snart... vi har mer att ge varandra
Det gör ont att inte veta, är det förut bestämt?
Kan jag påverkar, med att ej pressa, stressa min kropp i mer skov, djupare skov
Livet och morgondagen är så skör
