Döden är ett ord ingen av oss kommer undan, hur mycket vi än vill gömma orden.
Konstigt nognu vid äldre år mer dödsfall, och saknaden.
Idag med tårarna rinner ner på min kind, i oro och lämna över mina bekymmer den dag jag lämna.
Den jag pratade med uppfattade att jag ville dö.
Nej nej, jag har kämpat mig igenom för mycket för att ge upp och framför allt min son. Nej aldrig, inget allternativ.
2005 blev jag rejält sjuk. Många trodde att jag överdrev, att jag inte skulle måla Fan på väggen!
Tur att jag hade börjat måla Han, för det blev 17 så mycket värre.
4 operationer på 3 månader, så många besök att jag knappt mins 10%.
Detta gjorde mig uppmärksam på vad jag lämna efter mig.
En livförsökring skaffades
2010 var det en ny operation
Att oro vad som kan hända om jag ej ha skrivit ner mina "sista ord!"
Skrev mitt testamente
Jag har berättat för Bus Om, om det sker något ska han veta vad som stå på det papper.
Förra året var ett tufft år, sjukdomar, anmälning i bristande hos myndigheter.
Hemma pratade vi ofta om hur livet kan bli utan fysisk kontakt
*ögonen tårar sig*
Då Bus hade många frågor, lätta som svåra.
Skolan: jo vi vet ej vad vi ska göra när han prata om döden?!
Mitt svar var självklart och naturligt: Lyssna på honom!
Leva med ärlighet kan ge en naturlig förståelse.
Är jag rädd att Dö - Nej
Är jag rädd för att Dö - Ja
Vill se Bus växa upp, vill vara med
I januari bli Tanten 40 år, känner mig fortfarande i kiss & Bajs åldern
Trams, nyfikenhet på livet och dess lära.
Min kropp är 80-85 år, så vart är jag om 20 år?
När som jag är mamma och multisjuk, med "laddade" diagnoser, är det en stor fördel med ärligheten.
När många hamnar i djupa depressioner blir det för mycket för hjärnan att hantera och många ser då suicid som en utväg. Mycket brister i vårt avlånga land.
Framför allt information om ens rättigheter.
Vill jag dö? Ja en dag när jag är gammal Och gaggig
Nu vill jag kunna få leva-inte bara överleva
Kramar i massor till er
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar